GAIA-X är ett bra initiativ men en digital marknadsplats är inte vägen att gå för att säkra Sveriges digitala suveränitet eller offentlig sektors behov av rätt tjänster som uppfyller gällande lag.
Skatteverket har sedan 2020 ett uppdrag från Regeringen att bevaka arbetet med GAIA-X (I2020/02296). Uppdraget skulle ha slutredovisas i förra veckan, den 30 juni. Skatteverket skulle bland annat göra en övergripande analys av vilka nyttor och risker som myndigheten ser i det fortsatta arbetet med GAIA-X-projektet samt ge förslag till fortsatta former för svenskt deltagande i projektet. Den 17 juni beslutade dock regeringen att förlänga uppdraget till den 1 december 2021.
GAIA-X syftar bland annat till att stärka den europeiska digitala suveräniteten, att minska beroendet av enskilda kommersiella aktörer, att göra molntjänster mer attraktiva på bredare front (särskilt för små och medelstora företag) samt att skapa ett europeiskt ekosystem för data-driven innovation. Det är dock viktigt att poängtera att GAIA-X inte är ett EU-initiativ, det är andra aktörer som till exempel de stora industriföretagen i Tyskland och Frankrike som varit drivande i att skapa GAIA-X.
Den centrala delen i GAIA-X består av en digital marknadsplats där privat och offentlig sektor i Europa kan komma åt digitala tjänster inom åtta definierade delområden för innovation; industri 4.0, smarta städer, finans, hälsa, offentlig sektor, mobilitet, lantbruk och energi.
Det finns ett stort frågetecken gällande hur en europeisk digital marknadsplats kan användas av svensk offentlig sektor med tanke på till exempel Lagen om offentlig upphandling (2016:1145). En myndighet kan helt enkelt inte gå ut och handla det man vill ha på marknaden, även om det handlar om en sk direktupphandling under tröskelvärdet, kan man inte bara gå till närmaste butik och köpa vad man vill. Det krävs fortfarande relevanta beslutsunderlag och formalia när en kommun, myndighet eller region ska köpa något.
En annat perspektiv inom upphandling är kravställande kring de standarder och certifieringar som kommer tas fram inom GAIA-X, och som troligtvis kommer ligga till grund för kategorisering av deras tjänster. Standarder är bra och kan vara ett sätt att underlätta och effektivisera inköp och upphandling – det innebär dock inte att en upphandlande myndighet kommer att kunna ställa krav på explicit ”GAIA-X”-standard. Som Upphandlingsmyndigheten konstaterar ”Om standarder används måste kravet följas av orden ’eller likvärdigt’. I upphandlingsdokumenten bör det framgå att bevis som styrker likvärdighet ska bifogas anbudet”. Samma gäller även för innehållet i tekniska specifikationer där den upphandlande myndigheten inte får hänvisa till ursprung, tillverkning eller varumärke om det finns risk att vissa företag kan gynnas eller missgynnas.
Ovanstående är relevant i sammanhanget eftersom det även berör det förhållningssätt Skatteverket bör ha i dialog med it-driftsutredningen (I2019:03). Inom ramen för sitt regeringsuppdrag ska myndigheten även ha dialog med it-driftsutredningen gällande hur GAIA-X kan bidra till en säker och kostnadseffektiv it-drift för den offentliga förvaltningen.
Vid sidan om en generell analys av nytta och risker för Sverige och vårt näringslivs konkurrenskraft hade det således varit intressant att ta del av Skatteverkets resonemang kring hur offentlig sektor och GAIA-X har en framtid ihop utifrån gällande lagstiftningar. Även förhållningsättet med it-driftsutredningen och hur Skatteverket ser att en europeisk marknadsplats kan bidra till en statlig it-drift vore intressant att få ta del av i rapporten.
GAIA-X är ett bra initiativ – Sverige och våra företag bör troligtvis ta en aktiv roll för att vara med på den resa som påbörjats inom det europeiska näringslivet. För våra företag, både små och stora, kommer det att ge affärsmöjligheter och en möjlighet till positionering i Europa (Ericsson är ett exempel på företag som har anslutit till den svenska organisationen av GAIA-X, en organisation som bildades 20 april 2021).
Att GAIA-X skulle vara något för offentlig sektor och påverka hur man köper tjänster i framtiden är en helt annan sak – en digital marknadsplats är inte vägen att gå för att säkra Sveriges digitala suveränitet eller offentlig sektors behov av rätt tjänster som uppfyller gällande rätt.
Det hade varit en intressant sommarläsning att ta del av Skatteverkets rapport och resonemang kring digitala marknadsplatser i relation till ”icke-diskriminering, likabehandling, proportionalitet, öppenhet och ömsesidigt erkännande” som upphandlingslagstiftningen bygger på – men det får bli en tidig julklapp i stället.