Samverkan kan ske i många olika former och en av dem som är i blickfånget just nu är delat och distribuerat ansvar för att bedriva samhällstjänsterna – organiserad i kollaborativa ekosystem och plattformar. Kan det vara en framkomlig väg för offentlig sektor att lösa utmaningen med att göra alltmer för fler med allt mindre resurser?

Länk till Thomas Brånfelts blogg: Är samverkan verkligen lösningen på allt?

Kollaborativa ekosystem

Utgångspunkten för samverkan är vanligen process- eller värdeströmstänk och hur de olika, linjära, stegen i dessa bättre integreras och görs till en helhet. Mindre vanligt, men förekommande, är gemensam innovation utifrån ett ”blankt papper” där olika partners gemensamt utvecklar ett nytt erbjudande. Inom digital samverkan har många samverkansinitiativ historiskt tenderat att stanna vid implementeringen av gemensamma informationsportaler där olika myndigheter gemensamt samlar sin information inom ett område (t ex Egenföretagande eller Nya i Sverige).

Till skillnad från de mer vanliga linjära samarbetsformerna bygger ekosystemstänket i stället på målbilden av värdenät av aktörer som är mer eller mindre hårt eller löst knutna till varandra. Dessa binds ihop på nya sätt för att skapa mervärden, med mer sega, långsiktiga samarbetsöverenskommelser än vanliga leverantörskontrakt mellan parter på en marknad. Kollaborativa ekosystem handlar till betydande del om möjliggörande.

Traditionella modeller för samarbete handlar således något mer om att förenkla och trimma processerna för att skapa smidiga, slimmade flöden. Ekosystem handlar å sin sida mer om att stärka innovationsförmågan och värdeerbjudandet. Att varje aktör i ekosystemet ska göra just det som de är bäst på förväntas dock också precis som i arbete med processförbättringar leda till effektivitetsvinster och kostnadsminskningar men tanken är här att detta ska ske mer genom det ”naturliga urvalet”.

Figur 1: ”Traditionell samverkan” där fokus är att bygga ihop processteg i sammanhållna kedjor med hög nivå av kontroll jämfört med samarbete i nätverksform.

Processer utvecklas genom optimering och re-design, ekosystem växer och förbättras genom evolution. Som framgår av den beskrivningen är det lättare, om än ej enkelt, att applicera socialt ingenjörskap för att styra och bygga värdeströmsbaserade samverkansinitiativ än i ekosystem. I värdeströmmar och processer eftersträvar man normalt kontroll och enhetlig hantering. I ekosystem eftersöks ofta innovation och egenmakt (inom ramen för övergripande ramverk). Det kan till och med vara skadligt för ekosystemets tillväxt att strypa frihetsgraderna för mycket.

Vad är då fördelarna med ekosystem?

Digitala ekosystem erbjuder väsentligt högre frihetsgrader och kan rätt utformade vara betydligt mer flexibla och motståndskraftiga än andra system (genom att de är anpassningsbara till sin natur). Ekosystem kan i högre utsträckning än andra organisationsformer bli en självutvecklande motor som skapar kraftfulla nya mervärden utan att initiativtagaren måste driva all framfart på egen hand. På så sätt kan lösningar hittas på offentlighetens komplexa utmaning med ökande efterfrågan, höjda förväntningar på bättre kundupplevelser och samtidiga budgetåtstramningar.

Exempel på nyttor med ekosystem i offentlig sektor kan vara:

• Öka innovationsgraden och förflytta mer av ansvaret för utförandet till andra aktörer.
• Tillhandahålla ett utökat produkt/tjänsteutbud och en bättre erbjudandemix
• Bjuda in samhället (och medborgare) att lösa specifika problem – öka den samlade hjärnkraften
• Öka transparensen

Viktigt att påpeka här är att så kallade skalfördelar ofta kräver mycket stora ekosystem där de samlade nätverkseffekterna kan leda till relativa kostnadsfördelar. I näringslivsvärlden tenderar således ekosystem som jagar sådana fördelar behöva växa och verka på en internationell eller global marknad. Vinsterna för offentlig sektor med ekosystem ligger således inte främst i stordriftsfördelar.

Olika huvudtyper av kollaborativa ekosystem

Samhälleliga ekosystem och inte minst digitala ekosystem baseras idag i hög utsträckning på plattformar. En plattform kan vara en teknisk lösning men kan likaväl vara ett set av funktioner, regler, kontrakt, incitamentsstrukturer eller andra ramar som utgör en grogrund för framväxandet av ett ekosystem.

Ekosystem i samhällsleveransen kan kategoriseras i två huvudtyper:

Aggregator ekosystem

Aggregatorsystem är lösningsbaserade och utgörs av en huvudaktör som äger kundrelationen och som samlar erbjudanden från andra aktörer för att öka mervärdet. Dessa erbjuds sedan av huvudaktören till kunderna. Aktörerna i ett sådant system har ett partner-förhållande. En lämplig analogi här är byggbranschen med en huvudentreprenör som äger kundrelationen och ansvaret men som lutar sig på flera underleverantörer som var och en tillför värde inom sitt gebit. Faktum är att även om många kunder inte har en aning om det så är många banker redan på väg i denna riktning. Banken äger kundrelationen men egentligen består tjänsteutbudet av en mängd olika specialiserade leverantörers tjänster.

Transaktionsbaserade ekosystem

Den andra typen av ekosystem är digitala marknadsplatser. De skapas av en aktör som inte behöver ha en egen relation med kunden överhuvudtaget. På marknadsplatsen samlas tjänsteleverantörer som var och en kan erbjuda produkter och tjänster till sina kunder. Den här typen av ekosystem kan man antagligen få se i olika städer framöver, i form av gemensamma plattformar som utnyttjas av såväl privata som offentliga aktörer för att erbjuda tjänster till företag och medborgare. Det typiska exemplet på ett transaktionsbaserat ekosystem är gallerior. Gallerian är en plattform för att underlätta mötet mellan återförsäljare och kund och äger inte själva kundrelationen. Galleriaägaren har aktörer såsom butiksägare, restauranger, biografer etc och möjliggörande parter såsom städverksamheter, vaktbolag osv. Plattformen utgörs av fastigheten, parkeringen, den gemensamma servicen och dylikt. Ett vanligt exempel i den digitala världen är Ebay som ju i grunden är en plattform för säljare och köpare att mötas och göra affärer sinsemellan.

Hybrid-ekosystem

Utöver de renodlade två varianterna finns ekosystem som blandar element av båda de ovanstående typerna. Hybrider av detta slag förekommer ofta kring plattformar där orkestratorn är både plattformsägare och tjänsteleverantör.

Roller i ekosystem

Aktörer i ett ekosystem kan ha olika roller (inte alla roller behöver finnas i alla ekosystem) och dessa kommer med sina specifika fördelar och nackdelar. Huvudroller i ekosystem är:

Figur 2: Roller i kollaborativa ekosystem

Kunder: Användare och mottagare av de produkter eller tjänster som finns i ekosystemet. Att dessa nämns som part i ett ekosystem har att göra med att de flesta digitala ekosystem är utformade som dubbelsidiga plattformar där utbud och efterfrågan skall mötas. En vanlig utmaning med tillväxten i digitala ekosystem är ”ägget och hönan”-problematiken, för att intressera kunder måste det finnas kritisk massa av producenter/återförsäljare i ekosystemet och för att attrahera producenter/återförsäljare behöver det finnas en kritisk massa av kunder.

Komplementärer: Leverantörer som berikar värdeerbjudandet men som inte på egen hand är kritiska för att värdeerbjudandet skall leverera mervärde.

Orkestrator/ekosystemsmotor: Är ofta en verksamhet eller en grupp av verksamheter som förstår (och äger) det huvudsakliga värdeerbjudandet för kunden. Orkestratorn är ofta en verksamhet med väsentliga resurser eller starka varumärken. Att vara den centrala aktören i ett ekosystem är attraktivt för många men få förunnat att vara. I vissa ekosystem kan det finnas flera orkestratörer, till exempel i ekosystem som består av flera mindre ekosystem och i andra ekosystem t ex kring forskning och utveckling kan det också vara vanligt att det inte finns någon helt tydlig orkestrator. Maktbalansen är i dessa fall mer utspridd.

Möjliggörare: Leverantörer som stödjer ekosystemets infrastruktur (i digitala ekosystem normalt tekniska möjliggörare). Sådana verksamheter kan ha unik kapacitet eller förmågor som gör att ekosystemets plattform i sig genererar konkurrensfördelar. Nischade leverantörer av tekniska lösningar såsom datalagring, datakraft eller optimerade algoritmer är väl positionerade för sådana roller.

Producenter/Återförsäljare: Tillhandahåller ekosystemets erbjudande som en del av sin egen produkt eller tjänst. Dessa aktörer vänder sig ofta till ett bredare kundsegment.

Är det värdefullt för offentlig sektor att investera tid och resurser i kollaborativa ekosystem?

Förekomsten av kollaborativa ekosystem inom offentlig sektor ökar, inte minst inom det digitala området. Ekosystem har karaktärsdrag som gör dem intressanta som strukturer för utvecklingen av offentlig sektor. Speciellt spännande är möjligheten att fördela ansvaret för lösandet av samhällsutmaningarna på flera aktörer och den ökade innovationsgrad och anpassningsbarhet som kan följa med ett ekosystem jämfört med mer institutionella organisationsformer. Ekosystem är en organisationsform som vunnit alltmer mark i den datadrivna ekonomin där aggregering av information och stora mängder datapunkter har avgörande betydelse för vad som kan åstadkommas.

Man måste dock vara medveten om att denna typ av samverkan fungerar i vissa fall och i andra sammanhang inte ens är aktuell då den kan stå i strid med gällande regleringar, regelverk eller intentioner.

Den lyckade framväxten av ett kollaborativt ekosystem är på intet sätt en självklarhet. Offentlig sektor måste anpassa sig till skillnader mellan traditionell samverkan och samarbete i ekosystem. Svåra frågor kring datadelning och kontrollmekanismer i kollaborativa ekosystem måste hanteras och påverkar om ett ekosystem är en bra lösning i det specifika fallet. Ekosystem är ingen snabblösning utan måste kultiveras fram över tid. Processbaserade samarbeten och värdeströmmar har också en plats i verksamhetsutvecklingsarbetet och tydliga fördelar i sin inriktning på förenklingar, ständiga förbättringar och en samlad kundresa. Kollaborativa ekosystem kräver också ett annat ledarskap än tidigare då maktförhållandena skiljer sig markant från den hierarkiska organiseringen i en enskild verksamhet.

Figur 3: Processbaserad samverkan vs samarbete i ekosystem

Kollaborativa ekosystem kan samtidigt utgöra en viktig pusselbit i transformationen av offentlig sektor och läggandet av samhällspusslet såsom den gjort inom organiseringen av den privata sektorn. Sådana satsningar bör dock vara anpassade till specifika sammanhang och är inte en allmän lösning på alla utmaningar.

Några exempel på framväxten av ekosystem inom offentlig sektor är Arbetsförmedlingens arbete med Jobtech-plattformen (tänk ett sorts iTunes för tjänster inom arbetsmarknadsområdet orkestrerad av myndigheten), och den planerade uppbyggnaden av en gemensam infrastruktur för informationsutbyte med den tillhörande utvecklingen av grunddatadomäner under DIGG-myndighetens vingar. På mer lokal nivå har samarbetsformerna kring Science Park:er i Triple Helix grupperingar ofta starka drag av ekosystemstänk liksom andra stödjande system kopplade till entreprenörskap och innovation.

Med andra ord pågår en rad initiativ där det är lämpligt och vi kommer troligtvis få se mer försöka till att bygga kollobrativa ekosystem i offentlig sektor. Det jag kan konstatera är att framgången bygger på en genomarbetad approach och en uthållighet som tillåter ekosystemet att få växa för att nå sin fulla potential – det får man inte glömma.